Ingen blir överraskad när jag säger att Kronogården är det vanligaste samtalsämnet vid i princip varje politiskt sammanträde i Trollhättan. Inget ämne är för långt bort eller för smalt för att inte kunna kopplas dit. En ledamot som vill ha lite tid i talarstolen kan alltid dra igång debatten genom att nämna Kronogården. Den påföljande debatten brukar sedan utspela sig ungefär såhär:
Oppositionsledamot A: – I Kronogården hände [dålig sak]. Det gillar inte mitt parti.
Majoritetsledamot B replikerar då i förnärmat tonläge: – Jag har bott i Kronogården i X år. Jag har aldrig varit rädd, oavsett tid på dygnet.
Sedan är debatten igång och man önskar att man hade en skål popcorn till hands. Under den närmsta halvtimmen kommer nu majoriteten tävla inbördes om vem som bott mest i Kronogården och varit minst rädd under längst tid. För den som vill studera hur man tävlar i inbördes beundran rekommenderas att bese detta.
Men en sådan akt i pjäsen om Trollhättans är inte enbart en studie av ideologiska skiljelinjer eller hur man med taktik för en debatt bort från det egentliga ämnet. För den som studerar noga erbjuder detta skådespel en värdefull inblick i frågan varför skiljelinjerna uppstår.
Generellt sett har människor svårt att prata om obehagliga och svåra saker. Svårt så till den grad att vi oftast blundar för dem. Än mindre att vi vill tala om den. Smeknamn på djävulen som ”hin håle”, ”den onde” och ”horn-per” är omskrivningar vi använder av rädsla för att framkalla det onda genom att nämna det vid dess rätta namn. Ordet ”björn” lär vara en liknande omskrivning av det faktiska namnet vilket idag är bortglömt. Vi följer alltså bara en lång tradition, djupt rotad i folksjälen, när vi idag i Trollhättan inte säger Kronogården/Lextorp utan istället använder omskrivningen ”de södra stadsdelarna”.
Och det är här vänster och höger generellt sett skiljer sig åt. Att risken för att din bil brinner är högre på Kronogården än säg Björndalen, är inte att fördöma alla som bor på Kronogården. Det är inget annat än ett torrt konstaterande av verkligheten baserat på fakta. Ändå hamnar vi upprepat i debatter där vänstern vill prata om bilarna som inte brinner eller att de flesta dagar på året rånas inte affärer med automatvapen.
Jag pratar gärna om allt som är bra här i livet. Men jag kan inte lösa mina problem genom att istället prata om allt det som inte är problematiskt. För Trollhättans skull önskar jag att vänstern ville delta i en konstruktiv debatt om vad vi måste göra istället för att prata om det som inte behöver åtgärdas. Alla Trollhättebor vill bo i lugn och ro och se sina barn växa upp till självständiga och självförsörjande individer, också i de södra stadsdelarna. Vi vill alla vakna upp till en obränd bil och slippa hitta grannens methfabrik i källarförrådet. Alla vill fritt kunna gå till ett jobb eller skola i de kläder de själva valt.
Om det är vårt gemensamma mål måste vi kunna prata om de hinder som existerar för vissa av oss.
Jag ryggar inte för att adressera de utmaningar vi står inför – låt oss lägga undan anklagelserna om rasism och istället prata klarspråk om de verkliga problemen som Trollhättan står inför i de ”södra stadsdelarna”.
Mattias Furskog
Moderaterna i Trollhättan
